Kunde gått riktigt illa!

Har funderat länga på om jag vill dela med mig av min förlossning eller inte. Det är ganska bra att få skriva av sig och ibland känns det som om man inte får prata om det. Man ska bara prata om det fantastiska som händer och missförstå mig inte. Detta är det bästa som man har hänt mig, att vi fick vår son, helt frisk och inga komplikationer alls. Men där finns en sida till och det är den vi helst inte vill prata om, så har i alla fall jag uppfattat det.

Vi var i alla fall på Malmös förlossning för fyra månader tillbaka och väntade vår efterlängtade son.😁 kommer ihåg att de kraftiga värkarna startade redan den 20/7 vid 04 på morgonen.

Vi fick tyvärr inte plats på Lund fast vi bodde 5 min ifrån, vilket jag tyckte var väldigt dåligt och blev skickad till Malmö som hade 1 plats kvar. Det var en jäkla tur. Vi var världens lyckligaste som skulle få vårt barn idag. Vi blev inlagda och därefter började allt!.

Efter 12 timmars kämpande ville han inte komma ut. De märkte att han låg alldeles för långt upp fast han var fixerad. Detta hade jag uppmärksammat långt innan och var lite orolig över detta. Förlossningen i Lund gjorde tillväxtkontroller men allt såg bra ut enligt läkarna. Man litar ju på dem eftersom de har kompetensen så klart.

Men läkaren på förlossningen i Malmö gjorde en bedömning och ville använda sugklocka. De berättade för mig vad de skulle göra men jag minns knappt. Jag sa gör vad ni vill jag litar på er. Han ska ut! Jag hade inga förväntningar alls när jag kom in till BB, jag har aldrig varit med om en förlossning innan och då är det svårt att föreställa sig hur allt blir. För mig fanns det ingen anledning och vara rädd eller orolig inför förlossningen eftersom jag har inte varit med om det innan. Jag litade på personalen att de visste vad de gjorde.

Jag visste bara inte att de skulle vara 7 pers runt mig som trycker och pressar på hela mig samtidigt som hon drar i sugklockan, som knappt funkade.Detta var otroligt jobbigt för mig. Alla förlossningar är olika och unika på sitt sätt men detta var nog det värsta jag har varit med om.

När han väl kom var jag så lycklig, de beräknade innan att han skulle väga 3500g men han vägde 4310g, läkaren berättade att hon hade gjort en miss när hon skulle sy ihop mig och jag måste upp på operation. Jag fick ha min lille son i 10 min innan jag åkte upp.

Efter han kom kunde jag inte röra mina ben alls. Jag hade redan svårt för att gå innan förlossningen men nu var jag förstörd då de var ganska brutala mot mig.

Operationen gick bra enligt läkaren och jag åkte ner till mina pågar igen. Peter var helt underbar som stod vid min sida hela tiden. Han har varit en stor stöttepelare för mig.

Jag låg på BB därefter och kunde inte gå alls, jag var sängliggandes. Jag mådde inte alls bra. Samtidigt ville jag inget annat än att mysa med min lille son. Jag hade verkligen inte den orken. Detta för mig var väldigt jobbigt och jag orkade ingenting. Jag ammade sen lämnade jag honom till Peter.

På BB i Malmö var de till en början väldigt trevliga men sen brast det något i rutinen. De slutade komma in och presentera sig vem som var ansvarig för mig. De började glömma mina mediciner och jag jag fick rapportera vilka starka smärtstillande tabletter jag hade fått som de hade glömt att anteckna i sina papper. ”Oj! Utbrast sköterskan! Det står inte i dina papper, det får jag nog tillägga. Så jäkla dåligt! Man förväntar sig att personalen har koll men tydligen inte.

Efter en vecka ville jag åka hem såklart. Jag bad om att få komma hem, jag kunde ta mig fram sakta på kryckor. Jag dubbelkollade med personalen om de ansåg att jag var kapabel att ta hand om mig själv och min son fast jag knappt kunde gå. De säger självklart ja! ”De är bättre du kommer hem till din egen miljö där du känner dig trygg” okej! Sa jag säger du det så!

Under veckan gjorde personalen inga kontroller på mig innan jag fick åka hem. När dem visste om vilken förlossning jag hade fått gå igenom. Det kom en doktor som kollade mig efter operationen och tyckte allt såg bra ut. Det var de hela!

Men vi åkte hem, vi var sååååå glada och hade köpt riktig lyx middag och skulle ha en sån familjekväll. Detta skulle verkligen bli så mysigt och roligt. Men den glädjen togs bort ganska fort och övergick till en rädsla. Vi kom hem kl 14.00 ca och två timmar senare fick jag en kraftig feberhöjning. Jag ringde BB och rådfrågade dem men de tyckte jag skulle avvakta lite. Det höjdes ganska snabbt och jag åker oftast inte in för feber utan man tar två alvedon och går och lägger sig. Men jag åkte in, det var något hos mig som sa att jag skulle åka in. Vi kom in till gyn i Malmö. Vi tog många olika prover och det visade sig att alla mina prover var dåliga. Jag hade en crp på 150, blodvärde på 74, Högt blodtryck och hög feber. Jag förklarade att jag kom hem från BB för några timmar sen och de gjorde inga kontroller på mig. Under förlossningen och operationen förlorade Jag väldigt mycket blod! 

Läkaren på gyn gjorde en grundlig undersökning på mig och det såg bra ut.

Jag förklarade för läkaren på gyn vilken morfin jag gick på och han blev helt chockad och sa att jag ska absolut inte gå på den medicinen. Men va, tänkte jag! Jag blev väldigt orolig! Påverkar det mitt barn då jag ammade?


Jag blev akut inlagd med två påsar blod och två olika antibiotika. Där låg jag en vecka och mådde sjukt jäkla dåligt. Jag ville bara vara hemma och mysa med min familj. Jag var så ledsen och arg! Detta hade jag ju inte förväntat mig alls. Jag berättade allt för sköterskorna på gyn hur de på BB hade behandlat mig och att de har glömt ta tester på mig. Jag kan säga att den personalen blev inte glada. Jag blev verkligen sååå dålig samtidigt som jag skulle amma min lille älskling. Det var inte roligt! Jag fick feber var varannan dag och det kändes som en riktig influensa. Läkarna visste inte alls varför jag mådde som jag gjorde. De trodde i slutet att jag hade fått barnsängsfeber som var väldigt vanligt och farligt på 1800 talet.

Efter en vecka på gyn hade mina värden blivit bättre och jag fick åka hem med många olika tabletter. Personalen på Gyn var helt underbara, de kom alltid in och presenterade sig. De var aldrig otrevliga och hade alltid ett gott bemötande. De tog sig tiden att lyssna på mig och framför allt de glömde aldrig min medicin.

Jag fick komma på återbesök varannan dag till läkaren för att kontrollera min värden.

En dag skulle en läkare ringa mig och ge mig svar. Han ringde aldrig mig, jag försöker ringa upp men de klickar mig. Jag ringer nästa dag och är 1 i kön och väntar i 1,5 timme sen klickar de mig. Jag blev riktigt förbannad! Jag åkte in dagen efter till gyn och tar deras tid för något som de kunde tagit på telefon. Sköterskan svarar mig ”jaha vad är nytt denna gången som du inte hade förra gången” den jäkla arroganta tonen gjorde mig förbannad och förklarade VARFÖR jag var där. Hon förstod sen när hon hade läst min journal! Herre gud! Jag förstår dig!

Nu börjar jag må bra! Men rent psykiskt har jag en bit kvar. Min förlossning var väldigt traumatiskt för mig. Så nu ska jag träffa en psykolog. Nu ska jag in och göra några fler undersökningar. Men detta är helt ofattbart va det brister i sjukvården gällande rutiner och bemötande. 

Personalen på BB i Malmö visste om min traumatiska och komplicerade förlossning och de gör inga kontroller på mig innan jag åkte hem. Detta kunde ha slutat illa! Jag hade ett stort förtroende för läkarna och sköterskorna men det har jag knappast nu. Jag är fullt medveten om att det är personalbrist i sjukvården och det är hemskt. Men jag lägger mitt ”liv” i deras händer och förväntar mig att de följer rutiner. Det har ju brustit totalt! Det får inte gå till så här. 

Jag är sååå jäkla besviken på BB sjukhus. Den är verkligen under all kritik, och de borde gå någon kurs på hur man på ett trevligt sätt bemöter patienter.

Det kommer ta lång tid innan jag kommer lita på sjukvården igen tyvärr! Det är ganska sorgligt faktiskt!

4 månader senare kan jag fortfarande inte riktigt gå ordentligt. Jag har ont överallt men inget jag går runt och säger. Jag har fått en fantastisk bra sjukgymnast där vi ska försöka återställa mig. För mig är det viktigt att försöka se framåt och på det positiva, annars är det lätt att man kanske går ner i en depression. Jag har en son jag måste tänka på och det får mig till att fortsätta att kämpa och återställa mig. :)

Hoppas verkligen politikerna gör något snart!!

Tack och lov har jag en fantastisk man och familj som har stöttat mig och hjälpt mig under hela tiden som jag har varit dålig.

??

Med vänliga hälsningar

Cecilia Jensen ?

  • 279 visningar

Gillar

Kommentarer